tisdag 25 oktober 2011

Missade möjligheter

1980, för 32 år sen kom jag till Trancoso; en gammal jesuitby i Bahia långt borta på Brasilianska nordostkusten där tiden stått stilla sen 1500-talet. Det fanns en liten byhandel med gasdriven strumplampa (det enda ljuset i hela byn), cocacola och kex och ett slitet biljardbord. Bussen kom och gick en gång i veckan. Den lilla jesuitkyrkan var den enda byggnaden i över en våning. Platsen fanns inte ens på kartan.

Här stötte jag ihop med en knäpp fransman. Han bjöd in mig att bo i hans lilla pousada (härbärge) nere vid havet och berättade att han var skogsingenjör.

Han hade bott och jobbat i Afrika hos pygmeer och andra folk i 25 år, och inte kunnat återacklimatisera sig i Frankrike. Istället hade han hamnat i Brasilien i slutet på 60-talet, lyckats få köpa ett stycke land uppe i ödebygden vid havet och här slagit sig ner.

Han gillade inte folk och nu tyckte han att det fick vara nog. En och annan nyfiken som jag hade plötsligt dykt upp på denna gudsförgätna plats så nu tänkte han dra vidare, så långt in i Amazonas som möjligt – just för att slippa civilisationen representerad av bl a mig.

Han menade att pygmeer är jordens intelligentaste folk eftersom de lever i perfekt harmoni med naturen, i cirklar runt en kärna och när de jagat ut sitt område flyttar de runt, till de kommer tillbaka till samma plats efter någon livscykel, och då har jord och natur återhämtat sig. Vi vita är egentligen utomjordingar - vi ber uppåt och vill till himlen och har egentligen ingen känsla för jorden. Det är därför vi förstör så förbaskat.

Han frågade om jag ville köpa hans mark, en paradisisk strand för 40 000 dollar, ca 200 000 kronor på den tiden.

Jag tackade nej.

Idag är Trancoso ett av världens hetaste destinationer med några av världens exklusivaste resorter och hotellanläggningar. De små husen i själva byn går för mångmiljonbelopp när rika brassar köper sommarcondo.

Någon annan än jag köpte alltså hans mark. Och blev stenrik på kuppen.
Fransmannen minns ingen och jag kan än en gång konstatera – nån bra affärsman är jag inte. Men vad gör väl det?

Mina kompisar från de konstiga åren har annars gjort bättre ifrån sig. Bosse, glad gymnasieingenjör från Kristinehamn, har som arkitektonisk ljusdesigner med eget företag ljussatt hela Shanghais skyline plus några av världens ledande lyxhotell borta i Asien. Han kom aldrig hem från sin resa.

Juha driver stort reseföretag i Sydamerika och har kungen som kund. Peter har framgångsrikt byggt en internationell restaurangkedja på Portugals sydkust.

Ingen av dem drömmer om Sverige.