söndag 16 maj 2010

Om säkerhet och Guds förtröstan

Konstiga saker händer.

På en Må Bra-mässa vi arrangerade på Gränsö slott för en vecka sen fick jag låna en speciell öronsnäcka jag inte trodde fanns till min Motorola komradio. Jag kunde höra all kommunikation, ingen kunde höra vad vi pratade om. Jag såg ut som grabbarna från CIA.
– Det är samma hörsnäcka jag hade på mig när påven besökte Australien, sa den trevlige killen jag fick låna den av.
Det visade sig att han varit säkerhetschef vid påvebesöket liksom andra stora statsbesök i Australien.
Nu bor han ihop med en svensk tjej i Västervik och säljer dofttvålar.

När jag var i Stockholm i helgen lyckade en trött (och berusad) kille ta sig in i vårt låsta hotellrum. Vakter fick hämta honom. Han ville bara sova och hade gått fel sa han. Säkerhetsloggen på hotellet visade att ingen öppnat dörren!? Han bara fanns där och kunde (eller ville) inte förklara hur.
Något för hotelloraklet Petter Stordalen som äger Choice att fundera över.

Det påminner mig om när jag träffade min kompis Peter Hellman i Nicaragua under brinnande inbördeskrig för sisådär 30 år sen.
Jag satt inlåst tillsammans med några andra utlänningar i busstationen i huvudstaden men fick lov att gå på toaletten i ett hotell ute på gatan. Man ville skydda oss. Överallt sprang soldater från befrielsearmén omkring, beväpnade till tänderna. Plötsligt dyker en kille upp i Lacosteskjorta, kortbyxor och seglarskor upp utanför hotellet. Han såg ut som en reklampelare för Seglarhotellet i Sandhamn.

Det var Peter. Han hade kört bil (som han köpt billigt i USA) genom hela Centralamerika utan att stöta på ett enda problem. Genom tre olika länder som då befann sig i olika stadier av inbördeskrig, Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

– Jag har inte märkt något, sa han.
Peter från Motala är ett bevis på Guds förtröstan över oss människor.
Idag bor han i Portugal och vi är fortfarande goda vänner.

torsdag 13 maj 2010

Rimligt?

Vi lever i världens mest öppna och transparenta samhälle. Utom i ett avseende.

Hela det svenska folket lever i förvillelsen att de bara tjänar 65 procent av vad de verkligen gör. Har du 20 000 i månaden är din verkliga lön 32 000 kronor.

Men 12 000 kronor trollas bort innan lönebeskedet. Det är bl a skatter som arbetsgivaren betalar in för dig.
Från de 20 000 på lönebeskedet försvinner sedan ytterligare 6000 i kommunal löneskatt.

Du får nu bara ut ca 14 000 kronor av 32 000 kronor som är din verkliga lön.
Staten lägger beslag på 60 procent. Du tillåts själv disponera 40 procent.
Mycket få svenskar diskuterar rimligheten i detta. Varför? Är vi för flata?

Min egen åsikt kring detta är opolitisk. Vi lever i det bästa av alla välfärdssystem. Men jag tror att samhället skulle tjäna på ökad tydlighet. I bästa fall får vi en konstruktiv och klok medborgardebatt.

Urblåst segel


Jag betalar t ex själv 5000 kronor varje månad till sjukvården (ovanpå min lön). Ska jag då nöja mig med att vänta i kö i tre månader för att få träffa en specialist?

Skulle jag behandla mina kunder på mitt hotell så - då skulle min balansräkning snart se ut som ett urblåst segel. Jag skulle inte ha en gäst.

Istället överlåter vi helt på våra politiker att hantera den diskussionen. Men politiken har blivit ett skrå mer än att vara ett förtroendeväsen.

Därför behöver vi en medborgarrörelse, en förnuftig kraft som representerar "kundperspektivet". Jag har svårt att se politiker som mina företrädare i t ex sjukvården - de är ju leverantören av servicen. Att rösta bort dem räcker inte. Jag tror att många delar min känsla härvidlag.

Fler och fler arbetsgivare börjar nu redovisa den verkliga lönen. Det är bra - förutsatt att fler börjar ifrågasätta och diskutera kvalitet och effektivitet på ett klokt sätt. Hur används mina och våra gemensamma pengar och till vad? Vi har en bra sjukvård, men när det gäller service och attityd mot mig som "kund" finns hur mycket som helst kvar att göra.

Om lärare, barnomsorg och snickares ackord

Varför är självklara saker inte självklara?
Bättre lärare ger bättre skolor. T ex.

Nja, säger många lärare, det hänger mer på vilka förutsättningar vi får för att kunna jobba.
I min värld hänger det ihop. Bättre lärare ger bättre förutsättningar. Och bättre lärare skulle få högre lön. Därför börjar allt med just detta - de bra lärarna.

Men i den offentliga världen diskuterar man mest och helst resurser och när politiker diskuterar kvalitet och effektivitet blir det svårt att begripa något.
I min värld är det nyttjarna - d v s kunden, jag - som ger begreppet kvalitet en innebörd. Tycker jag att skola, sjukvård, omsorg är bra?

Men så är det inte. Bra är barnomsorg om du får en plats på ett dagis inom tre månader. Om du frågar en politiker.

Bra i min värld är barnomsorg om jag och mina barn upplever att de får stimulans och trygghet, att de utvecklas. Att lokalerna är trevliga och välutrustade och pedagogerna håller hög klass. Att barnomsorgen svarar mot mina behov, om jag t ex arbetar natt.

Vilket leder in till nästa konstighet.

Idag finns inte obekväm arbetstid i verkliga livet - däremot lever det som begrepp i alla samtida löneavtal. Av någon konstig anledning kostar en arbetstimme mer klockan 8 på kvällen än 8 på morgonen. Varför det? Vi lever i ett 24-timmarssamhälle och elektriciteten kom till Västervik 1899. Stadshotellet var först att tända lyset.

Snickares ackord...


En annan sak som är svår att begripa är t ex snickares löner och ackord. En snickare i Sverige tjänar i snitt 28 000 i månaden och de jobbar ofta bara 4 dagar i veckan. Det hänger bl a på att de jobbar på ackord. De slår alltså i 20 procent fler spikar på de timmar de jobbar när de jobbar ackord än om de jobbar utan ackord. För att få fredagen fri.

Till för inte så länge sen fick du dessutom betala några procent extra på lönen till facket för att de skulle åka ut och "mäta" ackordet, d v s räkna spikarna snickarna slog i.

Det borde ha varit rätt kul att åskåda detta.

Eftersom jag varit byggherre för ett hyfsat stort projekt har jag sett hur det fungerar i verkligheten. Conny Krantz heter en av Västerviks bästa snickare. Han slog verkligen i betydligt fler spikar i timman än många kollegor.
Och borde haft både högre lön och fler lediga timmar. Men så var det inte. En halvslö snickare tjänade lika bra som en högeffektiv Krantz.

Ingen tycks begripa ackordsystemet mer än facket. Jag gör det definitivt inte.

En annan sak som förvånar är att även en halvslö snickare tjänar 5000 kronor mer än en högskoleutbildad lärare.
Det borde varit omvänt - då hade vi haft bättre lärare och bättre förutsättningar i skolan. Och säkert lika bra - och fler - hus.