lördag 27 mars 2010

Kommunikation - är svårt

Kommunikation är svårt. I den offentliga världen förväxlar man ofta kommunikation med påbud och bulla. Man vill ha dialog med medborgarna och svarar med ryggmärgen - ett dekret.

Ett intressant exempel är stadsarkitektkontoret som sagt sitt om hur uteserveringar ska se ut i Västervik.
De ska vara enhetliga, får inte ha trall eller annat golv och inte ha gjutna plaststolar. Det spelar ingen roll om det så är Karim Rashid eller Terence Conran som har designat dem. Plaststolar är fult. Även om plaststolar numera finns både på Louvren och Markusplatsen i Venedig - världens dyraste uteservering.
Krögarna har valt att tiga still.

I grunden vill stadsarkitekten ha en snygg stad och anser sig i kraft av sitt ämbete ha tolkningsföreträde.
Problem som uppstår är flera.
Estetisk konsekvens - vad är några plaststolar mot det bjärta tivoli som slår upp varje sommar på Västerviks heligaste plats, Fiskartorget? En turist som hopas på genuin charm hamnar i en gammal Fellinifilm. Då har stadsarkitekten inget tolkningsföreträde alls - för då gäller torgstadgan. Vilket blir lite kul. En knalle slår lätt ut en stadsarkitekt.

Däremot har krögare taskigt förhandlingsläge - dom är skattefifflare, dåliga på hygien, har dålig smak och är allmänt opålitliga. Därför har dom i snabb takt och till sin hjälp fått: egenkontrollprogram och tre livsmedelsinspektörer för tillsynen, utskänkningsförordning med tvång på särskilt körkort, ny kassalagstiftning med svarta lådor, samt nu också regler för hur de ska bäst förstå att utforma sina uteserveringar. Med specialritade exempel på vilka stolar de bör införskaffa. Massor av arbete har lagts ner på detta trots att man är kort om folk och jagar för att hinna ikapp med huvuduppgiften - byggloven.

Det är inte fel att stadsarkitekten bryr sig om hur det ser ut staden. Men när hon går till skåpet och ska välja verktyg blir det som att sätta ett förskolebarn inför nationella provet i svenska.

Om man vänt på det och istället erbjudit en service istället för för ett påbud - då hade förmodligen stadsarkitekten hamnat i morgonsoffan på teve av positiva skäl:

"I Västervik får alla krögare gratis designhjälp för att skapa landets snyggaste uteserveringar - utemiljöer skapas för krogens unika profil, men samtidigt för att få en snygg och enhetlig miljö för staden."

Vem hade sagt nej till det?

tisdag 23 mars 2010

Ideprisgala på Gränsö på torsdag - problem är företagande

På torsdag delar Sparbanksstiftelsen ut årets idépriser på Gränsö slott. Och det är inga dåliga sådana. Förstapris är 250 000 kronor, andra 200 000 och tredjepristagaren får 150 000. Jag är engagerad som frågeställare och moderator vid en hearing under kvällen och det ska bli riktigt, riktigt roligt.

Ett 30-tal deltagare vet ännu inte vem som vinner. Men det intressanta är att samtliga affärsidéer bottnar i ett - problem. Idéer är problemlösning, eller svaret på frågan "hur löser jag det här?"

Sverige är ett innovativt land. Och kan vi få Västervik att bli en innovationskommun är mycket vunnet. Egentligen låter det lätt - varje gång du ställs inför ett problem eller ser något som du tycker inte fungerar ska du samtidigt som du klagar också ställa dig frågan: Jaha, här har vi ett hinder på vägen - hur löser jag det? För i själva frågan finns ofta svaret. Ofta är det en affärsidé.

Prova själva!!

onsdag 17 mars 2010

Annorlunda after work - ett tips

På fredagseftermiddagar har vi fler och fler som kommer för ett annorlunda "after work". De bokar ett dagspa, kanske ett glas gott vitt vin, badar bastu och jaccuzzi, kopplar av i sköna morgonrockar i relaxen. Istället för att gå på krogen efter veckans jobb. Livsbegåvat!
Och ett tips som vi gärna förmedlar - det gäller att hitta njutningar där du går. Det är väl det som den nya folkrörelsen "mindfulness" handlar om egentligen - att fånga dagen och möjligheterna.

Gränsö Spa utvecklas hela tiden

Telefon från Susanna, vår manikyrist. Hon åker till Stockholm och blir först i landet med en ny maskin för helt nya möjligheter och behandlingar inte bara för traditionell manikyr. Svensk Damtidning skriver om henne och maskinen. Kul.
Lotta Nilsson vågade satsa på en unik floating - också det den enda i landet. Det är egentligen ett helt rum med 37-gradigt salt vatten (tänk Döda Havet) där två personer tillsammans kan koppla av. Floating är djupavslappnande och i Lottas tank slipper du den ibland lite instängda känsla som andra floatingtankar har.
Som ansvarig på Gränsö känner jag djup respekt för alla de företagare och aktörer som vi nu har på Gränsö slott - de vågar satsa, och de tar givetvis risker. Men framförallt brinner de för att utveckla sin service mot gäster.

Just nu märker vi en kraftig ökning av konferensförfrågningar och konferenser, vilket är roligt. Gränsö med mycket folk och många gäster är en helt annan plats. "Människan är människans glädje" sa mormor. Och platsen har så mycket att erbjuda. Gränsö är till för att upptäckas.

söndag 14 mars 2010

Flockmentalitet och grupptryck

Just nu diskuteras grupptryck ganska hårt. Journalisten Torbjörn Nilsson har skrivit en riktigt nasty bok om politikermentalitet och grupp(för)tryck som kom ut i veckan. Följer du inte partilinjen (piskan) går det dig illa.

Samtidigt läser jag om Jon Savage, Englands ledande rockkritiker, vars styrka är att sätta musiken i ett sammanhang, beskriva samspelet mellan musik och samhälle. Hans bok om punken gav honom helgongloria.

Jon Savage hatar grupptryck och flockmentalitet och har bosatt sig i Wales för att slippa umgås med folk och vara en del i etablissemanget. Säkert ingen kul kille. Men läst av alla.
Akademins förre sekreterare Horace Engdahl verkar inte heller gilla flocken - han roar sig mest för att dölja att han inte tycker något är kul längre. Helst vill han sitta ensam under en himmel med en anteckningsbok.

När jag gick på högskola på 70-talet var det den som kunde flest förkortningar, KPML, KFML, Frelimo och helst ännu mera exotiska sådana, som hade högst status i gruppen. Jodå, det fanns många nördar i vänsterrörelsen.
Ett party innebar att sitta i lump och lotusställning runt en bykgryta med bönor och dricka rödvin. Rektorn skulle ställas inför fraktionsdomstol och läroplanen brännas på bål. Kurser i röd journalistik stod högst på agendan. Att gilla disco var inte farligt men direkt misskrediterande, Nynningen och Gloria Gaynor var oförenliga storheter, och trycket var stenhårt. Du var antingen med eller nada, ingenting.

Att stå utanför flocken kostar. Å andra sidan kostar det att hosta i takt också. Själv reagerar jag med ryggmärgen mot all konsensus. Att tycka lika är motbjudande.

I mindre samhällen är trycket på anpassning hårt. I Västervik finns ett 60-tal fullmäktigeledamöter. Många är knapptryckare och jasägare - de tycker som ledningen vill. Du ska inte sticka ut eller gå din egen väg - det skapar oro i gruppen. Å andra sidan skulle det inte fungera om inte gruppen höll ihop - då skulle du ha folksamlingar, men inte partier, som min gamle chefredaktör sa.

Att stå utanför flocken innebär att mötas av misstro - om du inte skaffat dig en position. Varken Carl Bildt eller Bert Carlsson är några flockdjur - inga jämförelser i övrigt. Istället möts de med skräckblandad förtjusning. De vågar sticka ut därför att de kan. Den ene i kraft av intelligens, den andra för att han inte skäms för att vara kreativ och inopportun.

Hårdast drabbad är den som går sin egen väg i små samhällen - som Västervik.
De tillhör de oseddas parti och får inga röster alls. Då gäller det att ha en stark självbild.
Å andra sidan - den som går själv ser ofta saker som ingen annan gör.

lördag 13 mars 2010

Hur man är och blir

Efter sisådär 4 dagar i första klass i Virserums skola i början på 60-talet, knackade det på dörren till klassrummet. Fröken öppnade. Utanför stod en pojk i illrött hår.
- Min fröken säger att jag ska vara här, sa han med tjock röst.
Han hette Hasse och var ett år äldre än jag. Hans fröken tyckte inte han dög i tvåan så hon skickade ut honom i korridoren. "Du kan inget, du får sitta kvar och börja om i ettan".
Hårda bud. Han fick hitta sin kvarsittarklass själv. Och här blev han utskrattad och snabbt klassens nya hackkyckling.

Själv fick jag något att tänka på. Vi blev bänkamrater - och kompisar. Vi var ett udda par. Han ett mobbingoffer - jag nån som ingen begrep sig på, men som alltid fick vara ifred.

Hasse hade inget ordningssinne. Allt låg huller om buller i hans bänk. Och detta i en liten, småskuren värld där ordning värderades högre än de tio gudsbuden.

Som nummer ett i Virserums lokala statusskala stod fabrikör Holm som hade Cadillac, cheviotkostym och vita skor.
Som nummer två kom distriktsläkaren som bestämde över liv, död och hade älskarinnor.
Som nummer tre kom Ordningshuset - folkpartiets hemborg och biolokal.
Sen kom fabriksvisslan som talade om när folket skulle börja och sluta jobba.
1961 hade Virserum 51 möbelfabriker. Själv var jag kär i fabrikör Ekelunds dotter Monica.

Min kompis Hasse i illrött hår fanns inte på någon skala alls. Han var bara en hackkyckling.
Men jag gillade Hasse. Han var en bokslukare. Han läste allt. Han stod ut med allas spott och spe, gick hem och läste och hade massor av böcker.
Och han gillade att spela spel. Inte monopol och annat larv. Utan schack och Bondespelet. Till slut släppte han garden och accepterade mig - vi blev riktiga kompisar. Vilket innebar att vi låg i varsitt hörn i hans rum och läste hela dagarna. Vi sa inte ett ljud till varandra. Utom när vi skulle spela spel.

Hasse hade det tufft. Hans mamma var en halvgalen barnmorska. Hans pappa hade stuckit till Norge. Hans storebror skulle bli polis. Och själv var han ett avancerat mobbingoffer. Men ingen nioåring i världen hade läst lika många böcker som Hasse. Ingen hade så många tankar och ingen var så medkännande - ett ord som nioåringar inte ska eller bör förknippas med. Men i det avseendet var han min idol.

Hasse hamnade i någon slags familjehem, mamman på hispan. Någon gång som vuxen hörde jag att han hade blivit politiker. I min egen värld såg jag Hasse ta revansch. Men jag är inte säker.

Kanske hade kamraternas intensiva mobbing, vuxenvärldens svek, lärarnas inskränkthet, det lilla samhällets dubbelmoral, tagit ut sin rätt och knäckt honom - men kanske, kanske, hade böckernas värld, fantasins kraft, den rena flodens symfoniska ström lyckats föra med honom ut i havet och befria honom. Jag hoppas.

söndag 7 mars 2010

Nils Dacke förlorade - det får vi sota för än idag...

Gustaf Vasa var en statsbyggare. Först kastade han ut katolikerna, plundrade kyrkor och viktigast - övertog prästernas beskattningsrätt.

Å så började det. Vasa drämde till direkt och införde den första statsskatten, en höjning med 300 procent från ett till tre öre för alla småbönder. All senare socialiseringsiver förbleknar vid en jämförelse.

Det gjorde småbönderna med rätta förbannade. Nils Dacke nere i Konga, smålänning som han var, ledde det första skatteupproret. På den tiden skrev man inte insändare eller protestplakat när man blev sur.
Man slog ihjäl en fogde.

Det bet förstås och snart krigade hela Småland - utom Tjust och Västervik - mot överheten. 1543 stod det avgörande slaget på Virserumssjöns is. I Virserum är jag född och det förpliktar naturligtvis.

Men Dacke förlorade. Just där på isen för snart 500 år sen avgjordes landet Sveriges framtid.

Vasa plockade in Luther istället för påven, vande oss vid skattehöjningar och samlade svear och göter till ett folk - ja möjligen bortsett från smålänningar då.

Idag är vi världens första helt sekulariserade folk, Luther lever och har gett oss kollektiva gåvor som dåligt samvete, Ingemar Bergman och Jantelagen, ingen ska vara förmer än en ann.
Vi behöver inget författningsskydd - vi har Luther som håller oss samman, Zlatan och Anna Anka som befriar oss en stund, men ingen samba och inga italienska söndagsmiddagar med vin och skratt.

Och vi har världens högsta skatter, staten är den gode givaren och vår tids disponent. Den vi alla ber om lov hos. I allt från vilken stol vi ska få ha på en uteservering till vilka jobb vi ska söka om vi råkat bli arbetslösa. Vasa lade grunden till en social ingenjörskonst som saknar motstycke i världen. Dagis till alla, fria rullatorer, LAS och egenkontrollprogram tjocka som Bibeln för små korvkiosker.

Vi borde dansa rumba tillsammans på gatorna - men vi motionerar istället, var och en för sig, och en söndag på stan i mars är lika ödslig som en fökvind på Gamlebyviken. Vi är världens ensammaste, egenkontrollerande och friskaste folk. Vi sitter ner både när vi pinkar och klagar.

Undrar vad som hänt om Dacke hade vunnit där på isen i Virserum istället? Själv sätter jag hoppet till Astrid Lindgren och Tage Danielsson, två protestanter med sann spirit. Dagens kampsånger: Fattig bonddräng och Släpp fångarna loss, det är vår.

måndag 1 mars 2010

De hittade paradisen - och blev kvar

1978 kom jag som ung journalist till Phuket för första gången tillsammans med en glad svensk backpacker, Bosse Steiber. Vi utforskade sydostasien tillsammans under några år.
Jag hade hört talas om de fantastiska stränderna på Phuket. Där hade en fiskardotter, Piawon, byggt fem enkla bungalows som hon hyrde ut till politiska dissidenter som höll sig undan den dåvarande militärregimen i Thailand, plus till några konstiga unga luffare från väst.

Det var början på Phukets förvandling till turistsuccé. Idag reser 300 000 svenskar hit varje år.

Jag skrev en artikel om sagoön, Bosse hjälpte till att ta några bilder på Piawon och den öde stranden, Karon Beach. Vi sålde artikeln till några europeiska tidningar och kunde överleva ett tag till.

Bosse sa hej och åkte vidare till Singapore och Sydney i Australien.
Jag lämnade Asien och fortsatte till Sydamerika. Här träffade jag en kille från Motala, Peter Hellman, på en busstation i det krigsförstörda Nicaragua. Vi kom att resa ihop i nästan två år och en kärlekshistoria skulle förändra hans liv.

En artikel jag skrev hem, för en svensk tidning, lästes av Juha Lehtonen, då en ung kock på Salenrederiena, Han bestämde sig för att hoppa av och resa till Brasilien sedan han läst artikeln. Vi träffades på en sjömanskyrka i Rio de Janeiro och blev goda vänner.

Allt detta skedde åren runt 1980. Jag reste hem efter 5 år utomlands. Men inte mina vänner. De blev kvar därute. Och alla blev företagare.

Bosse Steiber driver idag ett av Asiens hetaste ljusdesignföretag och jobbar med arkitektoniskt ljus. Han har illuminerat Singapores skyline, stadsljus i det nya Kina, lyxhotell och sparesorter i Maldiverna.

Peter Hellman driver en framgångsrik restaurangkedja i Algarve i Portugal, och Juha Lehtonen har byggt upp ett stort internationellt reseföretag från sin plats, Fortaleza i nordöstra Brasilien.

Den första backpackergenerationen som de tillhörde bäddade för det moderna resandet och hittade först de nya turistparadisen. Som Phuket, Krabi, Langkawi, Trancoso, Jericoacoara och Arraill D´Ajuda.
Många blev kvar utomlands och några lyckades skapa sig en framgångsrik tillvaro, som Bosse, Peter och Juha.

Entreprenörer – skulle det visa sig. Jag skulle aldrig kunnat gissa.

Men när jag tänker tillbaka ser jag nyfikenheten, lusten och den starka drömmande blicken mot horisonten, hos dem alla.