söndag 31 oktober 2010

Business Jam...

Ibland kan man tycka att det är för lite rock´n roll i näringslivet.

I Västervik - som i de flesta kommuner - är nyckelorden för tillväxt just nu "nätverk" och "samverkan". Att nätverka är ett mantra särskilt för konsulter, politiker, kommunala och regionala näringslivsbolag. Samtidigt kan det bli väldigt krystat att kommendera fram sådana lösningar.

Västervik har kommit mycket långt i att skapa en bra attityd till företagande och en bra attityd företag emellan. Det finns en gemensam drivkraft och en upplevelse av att Västervik är företagsvänligt.

Ändå konstrueras många nätverk på fel grunder. Många ska samtala och samverka på kommando och det är bortkastad tid. Att skapa effektiva och i någon mening lönsamma nätverk är svårt. Bra nätverk skapas utifrån en nödvändighet, att alla vinner.

Det är bara att tänka på barnens lek - den ene har en hink och den andre har en spade, och sen måste kidsen själva komma överens om hur de ska leka. Mamma blir mest ivägen med sina eventuella försök att lägga sig i. Däremot kan hon leda fram till själva lekplatsen.

I artistvärlden är det vanligt att man "jammar". Stevie Wonder spelar munspel med Toots Thieleman. Många nya spännande och framgångsrika karriärer har skapats så. Hepstars + Hootenanny Singers = ABBA. Ett exempel på framgångsrikt jam.

Entreprenörer är också artister - alla har ett eget uttryck. Så när entreprenörer träffas som på Tillväxtdagen och Klivetmöten - så är det faktiskt som en jamsession. Var och en bidrar utifrån sina egna erfarenheter och kunskaper.

Kan vi i Västervik skapa en sådan lite mera rockande entreprenörskultur - och vi har verkligen förutsättningar eftersom vi har ett bra samtalsklimat företagare emellan - då har Västervik tagit ytterligare ett steg på framgångens väg.

Entreprenörer träffas och bidrar kreativt och lustfyllt för att skapa nya vinstgivande affärsverksamheter, tillsammans och i nya konstellationer - Business Jam.

onsdag 22 september 2010

Det finns förstås hopp...

Mellan 1860 och 1920 utvandrade 1,3 miljoner svenskar till Amerika för att bygga sig en bättre framtid. En fjärdedel av dem var smålänningar. Idag bor det närmare tio miljoner svenskättlingar i USA - fler än invånare i Sverige. USA är f ö helt uppbyggt av invandrare.

Här hemma vill Sverigedemokraterna begränsa asyl- och anhöriginvandringen nästan helt, till 10 procent av nuvarande nivå. Dessutom vill man att 12-åringar ska kunna frihetsberövas och att pedofiler ska hamna i offentliga register. Hårdare straff ska införas och biståndet ska minska kraftigt.

Hur 5,7 procent av alla svenskar kunde rösta på ett sånt parti framstår som obegripligt.

Mediabilden av t ex Malmö domineras av bränder och kravaller i Rosengård och att en galning med vapen går lös och skjuter på människor med invandrarbakgrund.

Min egen bild av Malmö är att det är det närmaste ett dynamiskt New York du kan komma här hemma.

Möllevångstorget - det nya Sverige börjar här


Ta Möllevångstorget som exempel. Med sitt fantastiska utbud av varor från hela världen är det ett både spännande och kreativt kulturellt subsystem. Här ligger indiska, irakiska, thailändska, libanesiska, vietnamesiska m fl spännande småkrogar och gästerna är en befriande mix av alla sorters människor.

Jag var på den bästa indiska krogen jag besökt, just här. Fantastisk mat, allt från kryddig Tandoori till milda men smakrika smårätter, inget kostade mer än 120 kronor.

Och det var som att befinna sig mitt i en teater. Vid bordet intill satt en blond Lisbeth Salander i rysk lokförarmössa med glada vänner. Vid baren en högrest sudanesisk skönhet med hy i ebenholts och dramatisk långrock. Intill henne en man - eller kvinna? - i leopardpyjamas. Mixen av människor och stilar var - livgivande.

"Det finns hopp", tänkte jag. Om man bara ger människor utrymme så erövrar de sina miljöer, och sina liv.

Ett Möllevångstorg kan man inte predika fram, eller kommandostyra. Det bygger på utrymme, att människor ges möjligheter.

I New York pratar man kinesiska i Chinatown. Går du över Canal Street är du i Little Italy och där pratar man italienska. I Little Odessa är det ryska som gäller. På 46:e gatan är det bara brasilianska som gäller.

Möllevångstorget är en positiv bild av vad ett mångkulturellt Sverige av idag kan innebära.

Konstigt att det skrivs så lite om detta? Dessutom, vänner, Malmö är den i särklass mest spännande krogstaden i Sverige just nu.

lördag 18 september 2010

Dan före...

Dan före valet. Det kommer att bli jämnare än någon tror. Främst för att de Rödgröna vunnit valspurten och att Alliansen tappat greppet i slutet, på egen hand.

Det är intressant att vara åskådare i detta val, det påminner om en fotbollsmatch.

Alliansen har lyckats abdikera från sina viktigaste frågor (krishantering, jobben) och Mona Sahlin har skickligt fått allt att handla om ut- och sjukförsäkringar.

Rödgröna styr agendan de sista timmarna med människoöden, offer för ett kallt systemskifte och "skattesänkningar", som argument.

Enskilda människor drabbades hårt och cyniskt även under Palmes och Perssons välfärdssystem. Men här drar man ner byxorna på Alliansen och ger sken av att något liknande aldrig inträffat förr.

Jag saknar t ex berättelser från de som fick jobb tack vare Rut. Och Gudrun som fick ett nytt liv efter 10 års förvisning i långtidssjukskrivningens Gulag hörs inte heller. Varför?

Jobbfrågan tycks ändå Alliansen redan ha vunnit.

Skolan likaså.

Men vård och omsorg tar de Rödgröna. Nu handlar allt om cancersjuka som får sälja sina bostäder, skattesänkningar och kalla moderater (Baylan mot Schlingman - där är det flaggvarning).

Oavsett vem som vinner kan det här valets segrare ändå vara den lilla människan. Båda blocken tvingas på allvar att sätta den enskilda människan, före systemet. Det är ju det man lovar, tydligare än i något annat val.

Men vem kommer ihåg att kräva dem på ansvar nästa gång någon drabbas av stelbent och okänslig systembyråkrati?

lördag 11 september 2010

Brasiliens pousador - semester i paradiset


Fortfarande relativt okända för de flesta är de brasilianska pousadorna enligt mig världens just nu bästa semestertips. Och de kommer förr eller senare att få efterföljare - även här hemma.
De finns i alla prisklasser, från lyx till vandrarhemspriser.
Lika dåliga och tråkiga som sydamerikanska hotell - lika fantastiska är (de bra) pousadorna.

Det som utmärker dem är att de är små, ägarstyrda, d v s personliga, och har fantastiska lägen. Och de är närmast okända för de flesta turister. Men vill du ha en semester med riktig Brasilienkänsla har du hittat rätt - och du kommer att få mersmak.

Vila Kalangolo med perfekt läge direkt på stranden i Jericoacoara (6 timmar från Fortaleza i nordöstra Brasilien) är en lyxvariant på pousada. Rum på pålar och läckert inredda i tropisk stil från ca 1500 SEK per natt för två. www.vilakalango.com.br/

Pousada de Ouro i charmiga Paraty (en världsarvsstad i mycket kolonial stil och utan biltrafik), tre timmar söder om Rio , är en annan favorit. Här hänger bilder på Tom Cruise och Mick Jagger i entrén, men det är förvånansvärt prisvärt, en tusenlapp per rum för två. Här brukade kungen och Silvia bo. www.pousadaouro.com.br/

En billig pousada som har extremt hög status ägs av två holländare - här stannar folk i veckor. Ligger i en charmig fiskeby, Itacare, söder om Salvador i Bahia. www.casazaza.com/

Massor med bra tips på pousador för er som vill ha en riktigt just semester i Brasilien hittar ni t ex på: www.hiddenpousadasbrazil.com/

Vanligen har pousadorna 5-20 rum, en tropisk trädgpård, en pool ligger som en juvel, stranden är nära, hängmattor och vilstolar överallt, och alla har sin egen stil. Ofta är de personligt skötta av ägarna som kan vara nån designer som tröttnat på Sao Paulo, livskonstnärer av nån sort, personer med lite pengar som förverkligar sin dröm, o s v.

De är lätta att boka på telefon eller nätet. En flygbiljett till Brasilien, inrikesplan till närmaste stad. Där hämtas du av pousadan.

Kombinera med några dar i Rio och/eller Salvador och du har den perfekta semestern i tropikerna.
Vill du ha hjälp att boka och sköta hela resan ringer du Juha Lehtonen i Fortaleza, www.fortalezafiesta.com/
Han är svensk och driver resebyrå i Brasilien.

Bästa ställena i Brasilien för pousadasemester och överhuvudtaget enligt mig: Arrail DÁjuda och Trancoso utanför Porto Seguro i Bahia, Morro de Sao Paulo och Itacaré söder om Salvador, också i Bahia, Paraty söder om Rio, Jericoacoara eller Canoe Quebrada utanför Fortaleza i nordöstra Brasilien.

I Bahia ligger också en gömd juvel, ön Boipeba med en fantastisk pousada, Santa Clara. www.santaclaraboipeba.com/

Vill du lyxa till det ordentligt tar du in på Artjungle Eco Lodge & Spa i Itacaré i Bahia , där Christy Turlington och Sean Penn brukar bo i trädtoppsrummen eller Pousada Picinguaba i Paraty. Men då får du ha en lite bättre plånbok med dig.

Du kommer att få uppleva en semester i paradiset.

fredag 3 september 2010

Vem städar bäst? Och hälsa på Syster Rachel.

I Västervik har Sodexho vunnit en upphandling av kommunens städverksamhet. Det innebär att kommunen sagt upp sin städpersonal och köper in samma tjänst av det privata företaget.
Sodexho säger att man kan göra jobbet lika bra för hälften av pengarna och med hälften så mycket personal. Kommunen sparar mycket pengar på affären.

Protester i höga sky. Facket säger att det Sodexho påstår är omöjligt och att resterande personal kommer att få slita ut sig. Och så ondgör man sig över att arbetstillfällen försvinner.

Det senare är inte bra, förstås.
Men tänk om Sodexho har rätt? Att man städar lika bra och snabbt med hälften så mycket personal?
Och tänk om Sodexho och personalen faktiskt kan visa att man kan göra jobbet bättre utan ökat slitage på de som jobbar?

Då hamnar vi i en riktigt intressant situation. Och farlig för det offentliga systemet. Kan Sodexho göra städjobbet effektivare - hur många andra uppgifter kan då inte också lösas på samma sätt? Plötsligt blir det pengar över som kan användas för att stärka upp vår välfärd på andra områden.

Själv betalar jag gärna skatt - om jag vet att mina och andras pengar används effektivt och att de ger resultat. Det är inte kul att betala 5000 kronor i månaden till landstinget och sen inte få träffa doktorn när jag är sjuk. Husläkaren tar 260 kronor och du kommer till direkt.

Nu säger egentligen alla fögderier i offentlig sektor att man jobbar med sparuppdrag och effektiviseringar samt ökad servicenivå. Men när man försöker följa sådana projekt (effektivare arbete för mindre pengar) så ser de vanligen mycket annorlunda ut än effektiviseringar och rationaliseringar i privat sektor. Krångligare, omständligare och inte sällan med tveksamma resultat.

Sodexholösningen blir därför intressant att följa. Där har en utomstående kommersiell aktör räknat på jobbet. Det är inte säkert att det blir bättre. Vi kommer säkert att få en och annan rapport från upprörd alt slutkörd personal eller liknande.

Men om man klarar av att leverera är det ett trendbrott.

Syster Rachel


Någonstans går gränsen för den offentliga sfären och det privata. En huvuduppgift för oss alla är att skaffa oss insikt i hur den gränsen ser ut? Jag tror på den starka staten precis som de flesta svenskar men jag ser ett farligt mönster där staten i vid mening vill lägga sig i allt mer och kontrollera oss ända in i sovrummet - av olika skäl. Krögare ska topsa sina arbetsbänkar så att labbet kan säkerställa att det inte finns en endaste bakterie. Torghandlare måste snart investera 20-30 000 kronor i svarta boxar så att de inte kan fuska med slantarna. I varje gathörn finns en övervakningskamera. Blir vi arbetslösa finns det en coach som ska skaffa oss jobb eller peka på var bidragen finns.

Elrevisorer, brandskyddskonsulter, livsmedelsinspektörer och en lång rad andra kontrollanter ska enligt lag se till att vi inte tar ett steg vid sidan av den upptrampade vägen. Rättning i alla led. Och vi lyder. Parkerar du fel är det inte parkeringsvakten som tar tag i dig utan mannen på gatan som skriker åt dig.

Har vi skapat en svensk trygghetsnarkoman som dessutom är som Syster Rachel i Gökboet? Vi vakar misstänksamt på varandra.

Det viktigaste tycks inte vara att jag själv fått 1500 kronor mer i plånboken genom jobbskatteavdraget utan att grannen inte fått 100 kr mer än jag. Då är det bättre om vi alla får det lika mycket sämre.

Vi står inför ett val.
Det kommer sossarna att vinna - men bara om alliansen vinner. Ser man till politik har vi under fyra år haft den bästa socialdemokratiska regeringen på mer än 30 år. Ordning på finanserna, välfärd och lite mer i plånboken för alla - även pensionärer.

Skulle jag vara socialdemokratisk strateg skulle jag säga - en förlust till och vi har segrat!

söndag 4 juli 2010

Fotbolls-VM och verkligheten

Detta fotbolls-VM är spännande. Att reflektera över.

1. Aldrig tidigare har spelsystemens och ledarskapets betydelse visats så tydligt.

VM:s "bästa" lag Brasilien klarar inte en psykologisk tackling (1-1-målet mot Holland) utan faller samman. Transen bryts. I Brasilien är det en medveten risk, samba kräver konstant baktakt för att fungera.

Frankrike ställer en högmodig folksamling, blandade artister istället för ett lag, på plan och får åka hem med rumpan bar. Ingen har gett dem låten de ska spela.

Argentinas vackra men sköra tangopalett håller inte mot Tyskland som spelar som en välkomponerad och effektiv Wagneropera.

Tänk om Sverige direkt efter U 21-EM vågat göra om hela sitt enda "spela med hjärtat"-lag till den riktiga nationselvan och byggt en framtid på dem? Det kunde ha blivit en ny berättelse, en svensk folksaga.

2. Fotbolls-VM speglar den nya världen - politik och företagande.

Detta VM har breddat marknaden för fotboll i Asien, Afrika och USA. Fotboll är business, och politik (vad än FIFA säger). Honda spelar för att höja sitt värde på marknaden. Coacher satsar på sin affärsidé - det profilerade spelsystemet värt lika mycket som ett Google för en vinnare.

Och - hela Afrika inklusive stamsystemet enas över alla gränser på en sekund när Ghana spelar för en hel kontinent i en kvartsfinal. Varför funkar det i fotboll men inte i politiken?

3. Tänk om man skulle applicera svenska arbetsmarknadsregler på fotboll?

Fundera över detta. Varenda coach skulle bli fälld i arbetsdomstol. Du får inte byta ut en spelare eller ta ut ett lag utan förhandling med spelarfacket. Skador på plan ska anmälas och utredas. Lagackord istället för individuella löner. Zlatan måste dela med sig av sin överlön till de andra. Alla på bänken måste få spela. Övertidsersättning vid förlängning. Coacher får inte skälla på spelare - mobbning. Risktillägg vid spel mot Argentina som sparkas på smalbenen.

Det konstiga är att i folkets och inte minst arbetarrörelsens sport framför andra tillåts och hyllas alla de parametrar som är förbjudna på en arbetsmarknad. Här hyllas risken, den som vågar, spelidéerna och vinnaren. Här vågar man peka ut de bättre och de sämre. Men man gör det alltid i ett lagsammanhang. Gör du ditt bästa är du alltid förlåten, en kamrat. Och du betyder något.

Att Zlatan har ett marknadspris på en kvarts miljard anses inte konstigt. Tvärtom. Han gör ju att laget vinner.

Men att en företagsledare vill satsa på ett bästa team och sina stjärnor är förbjudet i lag och skulle ledaren dessutom dö med pengar (belöningen) fick han till helt nyligen lämna tillbaka sitt pris till staten eftersom den betraktar sig som en familjemedlem(!) med arvsrätt.

Samma retoriska princip får nu politiker att kalla pension (det kollektiva sparandet) för "uppskjuten lön".

Politik är det skenbaras konst. Fotboll är verklighetens.

söndag 13 juni 2010

Tillväxt? Lär av konstnären

Hur kommer det sig att företagande upplevs som så hotfullt och farligt i trygghetsnarkomanins och världens bästa välfärdsland?

Därför att nytt företagande till sin natur utmanar - precis som bra teater och konst. Det hotar sammanhang och det invanda. Det är därför en brandskyddsingenjör eller en elrevisor med egen låda aldrig blir en riktig företagare. Han lever på att systemet tvingar någon att köpa av honom. Han avbildar men gestaltar ingenting.

En riktig entreprenör däremot bryter nytt land och anar sig till vad folk vill ha innan de vet det. Det är farligt, riskfyllt, utmanande - och spännande.
Den som gillar trygghet gillar därför inte den sortens företagande. Däremot är den farlige entreprenören precis som konstnären ett öppet fönster. Här blåser en frisk fläkt i den kvävande stillheten som får dig att andas.

Tillväxt och skapande är irrationellt och slumpmässigt och uppstår omkring orädda människor som ser möjligheter i omöjliga sammanhang.

Hultsfredsfestivalen uppstod av en slump, i ett samtal i en studentförening i kombination med tur (tre arenarockband stod plötsligt utan spelning samtidigt). Plötsligt högg gäddan. Då gäller det att kunna rulla in reven också.

Läs och förstå


Företagaren är den som anar behoven, ser luckorna och har det rätta drivet. Konsten känner av sin tid och beskriver den enskilda människans kamp mot ett kvävande system. Den som vill förstå hur en tillväxtprocess fungerar har därför mycket lärdom att hämta i konsten. Ingemar Bergman var t ex en större entreprenör än regissör. Konstnären Christo är ett annat bra exempel.

Tillväxt kan aldrig kommenderas men väl scenograferas - om det finns insikt och talang.

För att skapa tillväxt kan man sätta slumpen i system. Se till att saker händer, studera detta och beskriva det som händer imorgon - visionen.

Man kan också se det som redan finns och beskriva det på nya sätt, och skapa ett sammanhang.

Bilden (scenografin) av Gnosjö är förvisso en annan än verklighetens. Men den har genererat tillväxt och är en osannolik pr-succé. Tänk om grannen inte fått veta att plastskedstillverkningen intill var så lönsam - då hade han aldrig startat tillverkning av plastgafflar.

Det är här det oftast går fel när succén ska upprepas. Det beror på att ivriga (och klåfingriga) politiker och organisationer tror att de kan styra tillväxt på samma sätt som om det vore en förvaltning. Ofta faller företagarnas organisation i samma fälla och ansluter sig.

Det är en subtil skillnad mellan att förstå och begripa. Och en avgrund mellan att tala till - och tala med.

Det sägs att krig bara kan förstås vid fronten. Och där finns ingen generalstab. Men uppstår inte känslan, tilltron och självtilliten hos de som ska utföra uppdraget då vinns ingenting. Oavsett kommandon. F ö känner jag inte till något enda krig som vunnits. Det är i slutändan människor som erövrar alla miljöer. Det är alltså människan man ska tro på - inte systemet.

Här finns möjligheten

Slutsatsen av detta är att ska man lyckas med en tillväxtprocess som den Västervik är inne på behövs en regisserande funktion som förstår strategin, kan läsa av skeenden, beskriva dem och har förmågan att scenografera - inte projektera - fram engagemang.

Ge tillväxtens frontaktörer rätt miljö och scen så gör de resten själva.

söndag 16 maj 2010

Om säkerhet och Guds förtröstan

Konstiga saker händer.

På en Må Bra-mässa vi arrangerade på Gränsö slott för en vecka sen fick jag låna en speciell öronsnäcka jag inte trodde fanns till min Motorola komradio. Jag kunde höra all kommunikation, ingen kunde höra vad vi pratade om. Jag såg ut som grabbarna från CIA.
– Det är samma hörsnäcka jag hade på mig när påven besökte Australien, sa den trevlige killen jag fick låna den av.
Det visade sig att han varit säkerhetschef vid påvebesöket liksom andra stora statsbesök i Australien.
Nu bor han ihop med en svensk tjej i Västervik och säljer dofttvålar.

När jag var i Stockholm i helgen lyckade en trött (och berusad) kille ta sig in i vårt låsta hotellrum. Vakter fick hämta honom. Han ville bara sova och hade gått fel sa han. Säkerhetsloggen på hotellet visade att ingen öppnat dörren!? Han bara fanns där och kunde (eller ville) inte förklara hur.
Något för hotelloraklet Petter Stordalen som äger Choice att fundera över.

Det påminner mig om när jag träffade min kompis Peter Hellman i Nicaragua under brinnande inbördeskrig för sisådär 30 år sen.
Jag satt inlåst tillsammans med några andra utlänningar i busstationen i huvudstaden men fick lov att gå på toaletten i ett hotell ute på gatan. Man ville skydda oss. Överallt sprang soldater från befrielsearmén omkring, beväpnade till tänderna. Plötsligt dyker en kille upp i Lacosteskjorta, kortbyxor och seglarskor upp utanför hotellet. Han såg ut som en reklampelare för Seglarhotellet i Sandhamn.

Det var Peter. Han hade kört bil (som han köpt billigt i USA) genom hela Centralamerika utan att stöta på ett enda problem. Genom tre olika länder som då befann sig i olika stadier av inbördeskrig, Guatemala, El Salvador och Nicaragua.

– Jag har inte märkt något, sa han.
Peter från Motala är ett bevis på Guds förtröstan över oss människor.
Idag bor han i Portugal och vi är fortfarande goda vänner.

torsdag 13 maj 2010

Rimligt?

Vi lever i världens mest öppna och transparenta samhälle. Utom i ett avseende.

Hela det svenska folket lever i förvillelsen att de bara tjänar 65 procent av vad de verkligen gör. Har du 20 000 i månaden är din verkliga lön 32 000 kronor.

Men 12 000 kronor trollas bort innan lönebeskedet. Det är bl a skatter som arbetsgivaren betalar in för dig.
Från de 20 000 på lönebeskedet försvinner sedan ytterligare 6000 i kommunal löneskatt.

Du får nu bara ut ca 14 000 kronor av 32 000 kronor som är din verkliga lön.
Staten lägger beslag på 60 procent. Du tillåts själv disponera 40 procent.
Mycket få svenskar diskuterar rimligheten i detta. Varför? Är vi för flata?

Min egen åsikt kring detta är opolitisk. Vi lever i det bästa av alla välfärdssystem. Men jag tror att samhället skulle tjäna på ökad tydlighet. I bästa fall får vi en konstruktiv och klok medborgardebatt.

Urblåst segel


Jag betalar t ex själv 5000 kronor varje månad till sjukvården (ovanpå min lön). Ska jag då nöja mig med att vänta i kö i tre månader för att få träffa en specialist?

Skulle jag behandla mina kunder på mitt hotell så - då skulle min balansräkning snart se ut som ett urblåst segel. Jag skulle inte ha en gäst.

Istället överlåter vi helt på våra politiker att hantera den diskussionen. Men politiken har blivit ett skrå mer än att vara ett förtroendeväsen.

Därför behöver vi en medborgarrörelse, en förnuftig kraft som representerar "kundperspektivet". Jag har svårt att se politiker som mina företrädare i t ex sjukvården - de är ju leverantören av servicen. Att rösta bort dem räcker inte. Jag tror att många delar min känsla härvidlag.

Fler och fler arbetsgivare börjar nu redovisa den verkliga lönen. Det är bra - förutsatt att fler börjar ifrågasätta och diskutera kvalitet och effektivitet på ett klokt sätt. Hur används mina och våra gemensamma pengar och till vad? Vi har en bra sjukvård, men när det gäller service och attityd mot mig som "kund" finns hur mycket som helst kvar att göra.

Om lärare, barnomsorg och snickares ackord

Varför är självklara saker inte självklara?
Bättre lärare ger bättre skolor. T ex.

Nja, säger många lärare, det hänger mer på vilka förutsättningar vi får för att kunna jobba.
I min värld hänger det ihop. Bättre lärare ger bättre förutsättningar. Och bättre lärare skulle få högre lön. Därför börjar allt med just detta - de bra lärarna.

Men i den offentliga världen diskuterar man mest och helst resurser och när politiker diskuterar kvalitet och effektivitet blir det svårt att begripa något.
I min värld är det nyttjarna - d v s kunden, jag - som ger begreppet kvalitet en innebörd. Tycker jag att skola, sjukvård, omsorg är bra?

Men så är det inte. Bra är barnomsorg om du får en plats på ett dagis inom tre månader. Om du frågar en politiker.

Bra i min värld är barnomsorg om jag och mina barn upplever att de får stimulans och trygghet, att de utvecklas. Att lokalerna är trevliga och välutrustade och pedagogerna håller hög klass. Att barnomsorgen svarar mot mina behov, om jag t ex arbetar natt.

Vilket leder in till nästa konstighet.

Idag finns inte obekväm arbetstid i verkliga livet - däremot lever det som begrepp i alla samtida löneavtal. Av någon konstig anledning kostar en arbetstimme mer klockan 8 på kvällen än 8 på morgonen. Varför det? Vi lever i ett 24-timmarssamhälle och elektriciteten kom till Västervik 1899. Stadshotellet var först att tända lyset.

Snickares ackord...


En annan sak som är svår att begripa är t ex snickares löner och ackord. En snickare i Sverige tjänar i snitt 28 000 i månaden och de jobbar ofta bara 4 dagar i veckan. Det hänger bl a på att de jobbar på ackord. De slår alltså i 20 procent fler spikar på de timmar de jobbar när de jobbar ackord än om de jobbar utan ackord. För att få fredagen fri.

Till för inte så länge sen fick du dessutom betala några procent extra på lönen till facket för att de skulle åka ut och "mäta" ackordet, d v s räkna spikarna snickarna slog i.

Det borde ha varit rätt kul att åskåda detta.

Eftersom jag varit byggherre för ett hyfsat stort projekt har jag sett hur det fungerar i verkligheten. Conny Krantz heter en av Västerviks bästa snickare. Han slog verkligen i betydligt fler spikar i timman än många kollegor.
Och borde haft både högre lön och fler lediga timmar. Men så var det inte. En halvslö snickare tjänade lika bra som en högeffektiv Krantz.

Ingen tycks begripa ackordsystemet mer än facket. Jag gör det definitivt inte.

En annan sak som förvånar är att även en halvslö snickare tjänar 5000 kronor mer än en högskoleutbildad lärare.
Det borde varit omvänt - då hade vi haft bättre lärare och bättre förutsättningar i skolan. Och säkert lika bra - och fler - hus.

söndag 25 april 2010

Rock´n roll business

Skickliga nya företagare kommunikationsstyr allt oftare sina affärer och projekt istället för att jobba med tråkiga affärsplaner. Man målar upp bilder och "scenograferar" resultat och mål. Företagandet har blivit en kommunikationsprocess. Rock´n roll business är här.

Jag träffade en 16-årig entreprenör i Västervik i veckan som blonderat och klippt kalufsen i egen stil och dresserat en höna (!) för att få ihop ett visuellt och eget varumärke för att öka sin försäljning - affärerna går lysande och han ger redan mera träffar på Google än Slip Naxos, Västerviks äldsta företag.

Killen ser ut som en glad Villervalle i Söderhavet och alla vill klappa den snälla hönan. Vem kan säga nej till det? Få vet att killens plan är att ta över hela den svenska hönseribranschen.

Det har hänt något intressant i den riktigt unga generationen. Merparten tittar på Idol och gillar Amanda och Rhianna. Men vem kunde tro att Ingvar Kamprad skulle hamna som nummer tre på idollistan?

Entreprenören, kreatören, skaparen som började i en småländsk lada och sen erövrade världen påverkar nu en hel generation. Kamprad och entreprenörskap har blivit rock´n roll.

Däremot är inte regelverken det. 16-åringen som redan är en färdig säljare, och inte gör annat än att komponerar nya affärsidéer - riktigt bra sådana - får inte starta företag. Han är för ung för att få F-skattsedel, säger Skatteverket.

Samtidigt som entreprenörskap finns på schemat i varenda skola och staten uppmuntrar fler att starta eget säger Skatteverket nej. Det blir dubbla budskap till de alltfler som ägnar sig åt UF - Ung Företagsamhet. Givetvis är det bra att skydda unga från konsekvenserna av ett tidigt misslyckande - men det borde gå att avgöra från fall till fall.

Kanske är den den generationen som nu går ut skolan som kommer att lyfta entreprenörskap och företagande på allvar och på bred front i landet. Handelslinjerna på gymnasiet har nu bra lärare med praktisk erfarenhet av egna företag och framförallt fler motiverade elever. De tycker det är kul och de använder sin snabba kreativitet till att tänka ut nya affärsidéer.

Det var några sådana elever som kom på att McDonalds kunde lägga ut sina arbetsscheman på nätet och låta de anställda (oftast extraknäckande skolelever) själva boka upp sina arbetstider. De utvecklade ett eget program och McDonalds kunde spara in en tjänst på varenda restaurang runt om i landet.

fredag 23 april 2010

I all förtrolighet

Varför går det aldrig att bevara en hemlighet?

En politiker eller makthavare berättar något viktigt för sin mest förtrogne - i all förtrolighet. Nästa dag vet alla. Det läcker som ett såll.

Det beror på att den förtrogne också har en förtrogen.
Att kunna avslöja en hemlighet ger makt och status. Alla älskar att kunna berätta något ingen annan vet.

Det är därför du styr, inte med pengar - utan med information. För pengar kan du köpa glass. Men information ger makt på riktigt. Om du kan spelet.

Psykologin är enkel: Att bära en hemlighet är lika tungt som en skuld hos kronofogden. Man måste dela den med någon. Hemligheter har också ett pris, ett värde på marknaden.

En makthavare belönar därför sina förtrogna med hemligheter. Väl medveten om att hemligheten kommer att läcka ut. Det är ofta själva avsikten. Förtroligheter har blivit vår tids förläningar. De delas ut som fideikommiss på 1700-talet.

Informationssamhället är här på allvar. Det är Dagens Information inte Dagens Industri som är framtidens husorgan för den nya överklassen. De som inte räknar Ferraris i garaget utan hur många systemskiften i styrfabriken du kan åstadkomma.

Bra politiker, beslutsfattare, opinionsbildare och även journalister har en intuitiv förståelse för informationsspelet. Det är viktigt att ha utvecklade relationer och nätverk för att det ska fungera. Samtidigt som alltfler mediakanaler gör det mera krävande. Vad händer med nyheten när den växer till liv i tidningar, rörliga och sociala media, bloggar..?
Du måste därför kunna behärska både dina relationer, dina förtrogna, men också kunna förutse effekter.

En politiker i Västervik som var riktigt bra på det här maktspelet var den gamle realpolitikern och sosserådet Gunnar Oscarsson på 80-talet - han var en slug mästare i att styra med information och hanterade info lika skickligt som en kompositör ett libretto för att få kören att stämma in och besluten att gå hans väg.

Det innebar att informera till hälften, portionsvis, tillagat och tillrett.

Information används också omvänt, uppåt, när du vill påverka.
Tänk då på att makthavare bara blir farliga om du målar in dem i ett hörn.
Gör aldrig det. Se istället till att han eller hon alltid har en bra utväg. Det är din enda chans att få ett beslut att gå din väg.

Så vad ska man dra för slutsats av allt detta? Jo, om en politiker, maktfunktionär eller annan "vän" med makt berättar en hemlis för dig - fråga dig själv varför du har degraderats till förtrogen och budbärare.

För nu balanserar du på en riktigt slak lina. Om du inte nöjer dig med en förläning vill säga.

söndag 11 april 2010

Turistbransch med systemfel

Tror du att Electrolux skulle låta en kommunal tjänsteman sälja deras dammsugare?

Knappast.

Men i turistbranschen är detta en självklarhet.

I varenda svensk kommun är det en tjänsteman - en turistchef - som säljer produkterna.

Orsakerna är flera: En småskalig bransch. Många olika aktörer. Svårigheter att samverka.

Det är också skälet till att besöksnäring inte räknas som en riktig näring även om den nuförtiden lyfts fram som strategiskt prioriterad av politiker som vill göra intryck. Ingen begriper riktigt vad det handlar om. Vad har t ex en hästuppfödare med ett hotell att göra?

Kommunerna har blivit den viktigaste aktören och tagit på sig uppgiften att hantera samverkan i denna egendomliga bransch. I tidernas begynnelse handlade det mest om att upplåta offentliga åkrar för tältare och några toaletter på stan till besökare.

Men efterhand har uppdraget vidgats till allt möjligt. I Västervik driver kommunen hotell, camping, konferensanläggningar, restauranger m m i egen regi samtidigt som man marknadsför sina konkurrenter (andra krogar, hotell, konferensanläggningar och campingar).

Ingen ifrågasätter detta. Ett skäl att branschen översvämmas av olika sorters bidrag, och ingen vill bli utan. Därför håller man med.

Frågar du en turistchef i en kommun om han/hon ser sig som affärsutvecklare eller tjänsteman får du svävande svar. Rollen och uppdraget är direkt otydligt. Och en turistchef slits mellan dubbla lojaliteter.

En turistchef är i första hand lojal mot sina chefer, politikerna, som betalar deras lön.
Samtidigt måste de skapa legitimitet hos branschens aktörer.

Det är ingen lätt uppgift. Turistchefer träffar därför hellre andra turistchefer än branschens aktörer. Helt enkelt därför att här förstår man varandra bäst.
Det är också i organisationer, vanligen offentligt drivna och styrda, som karriärvägarna finns. Det är sällan en turistchef blir vd för ett hotell, vanligare att de blir konsulter eller hamnar i en regional och större turistorganisation när de vill upp.

Vad skulle hända om Västervik lade ner sin turistbyrå och sålde ut sina anläggningar? Det är ingen kommunal skyldighet att bedriva sådan verksamhet.

Efter en akut hjärnblödning skulle branschen tvingas göra något. Tillsammans. Eller gå under.

Vad resultatet skulle bli är väldigt osäkert. Men intressant skulle det bli. Som mognadsprocess betraktat.

lördag 10 april 2010

För få entreprenörer - det finns orsaker

Sveriges ekonomiska system bygger traditionellt på exportindustri, på stora globala företag.
Skatte- och lönesystem är skräddarsydda för industrin, inte för de små företagen.

Facken och storföretagen gör upp om löner och annat viktigt. Småföretagen är mest i vägen.

Och som påtryckare är de för få. Två miljoner pensionärer är mycket viktigare än 400 000 entreprenörsröster.

Det är därför vi har en svag entreprenörskultur. I norra Europa har vi större tilltro till staten och de stora systemen än till familjen och vår egen kraft.

"Skaffa dig statlig ställning, då är du trygg", var morfars råd.

Och "Varför gör inte kommunen nåt?" har blivit den vanligaste svenska missnöjesyttringen när käppen går av.

Varför blev det så?

Den gamla socialdemokratin hade "från vaggan till graven" som ledmotiv. Du kunde leva ett helt liv i rörelsen - från Unga Örnar till Fonus. Allt var väl organiserat. (Avdelningen för kultur och bildning, ABF, blev dock ingen höjdare).

Rörelsen bygger på en politisk idé om staten som en stor och stark organism med eget liv. Sitt still i båten och du får det lite bättre, år för år. Kollektivet före individen.

Social ingenjörskonst blev - och är fortfarande - vår nya paradgren.

Men det har sina konsekvenser. Förr klev vi ner i diket och tog av oss mössan för disponenten på bruket. Nu gör vi det för nya herrar.

Vi har ett gigantiskt socialt transfereringssystem där pengar via bidrag slussas runt till personer, familjer och företag. Hur mycket av skattepengarna som försvinner för att hålla systemet igång vill du inte veta.

Fördelningspolitik är bra. Vi har låg brottslighet och mindre av sociala spänningar än andra länder. Men för entreprenörskap och lusten att bli sin egen, att våga ta risker, är det förödande. Vi lider av en höggradig separationsångest och sitter helst på trygga läktaren och tycker om det mesta.

Den offentliga sektorn växer också - men numera i smyg och förklädd till företagande.
Alltfler företag och konsulter har staten och kommunen som levebröd. De skulle aldrig överleva på en vanlig marknad,

Vad ska man t ex säga om att 25 nyföretagande brandskyddskonsulenter bara i Småland lever på tvingande lagar som gör att du måste anlita dem till fasta priser? De flesta är f d kommunala brandskyddsingenjörer.

Anticimex och Inspectera nyrekryterar kommunala livsmedelskonsulenter av samma skäl. Kostnaden överförs på företag inte som skatter och avgifter utan som fakturor.

Konsulter sitter i riksdagshusets korridorer och väntar hungrigt på nya lagar som de kan omsätta till egen verksamhet. Först kommer påbudet, sen kommer konsulten. Närmast handlar det om elkonsulter som snart måste anlitas för att kolla att elfirman gjort sitt jobb som de ska.

Det kraftigt växande kontrollsystemet har gjort det svårare för små företag. Den mesta tiden går åt till helt andra saker än att driva och utveckla den egna verksamheten. Häri ligger den största utmaningen - och faran för framtidens entreprenörer.

fredag 2 april 2010

Tänka på andra sätt - se på nya...

Västerviks snabbast växande företag drivs av en invandrare, Zlatan på Plivit Trade som växer och nu omsätter 150 miljoner kronor. Han är redan kommunens nye store entreprenör även om det inte slagit igenom riktigt. Det tar tid för folk att upptäcka vad som händer just i detta nu.

Många småföretag i Västervik drivs av invandrare. En framgångsrik guldhandlare från Kuwait lever ett nytt liv som kioskägare i Västervik. En tjetjensk kvinna som varit gift med en oligark(!) driver ett företag i Västervik tillsammans med sin nye make. En lång rad kompetenta personer med utländsk härkomst innehar ledande befattningar i företag och offentlig sektor.

Få västerviksbor känner till att vi idag har 50 olika nationaliteter i kommunen. För 25 år sen vad det sju.
För 50 år sen räckte det med att du kom från en grannby för att du skulle få stryk.

Det spelar ingen roll hur mycket Sverigedemokrater, smårasister och de som i största allmänhet tycker att invandrare stjäl bidrag från de gamla och jobb från riktiga svenskar, stretar emot.
De lever alltid i illusionen om en tid som aldrig varit. Det gamla bondesamhället finns inte mer. Svensson heter lika ofta Iordanidis och Rami. Och nationalstaten är en förrädisk illusion, det är inte skatter, personnummer och pass utan vårt språk och de sammanhang som vi själva skapar som är vår identitet.

För exakt 100 år sen kom det första skeppet med japanska invandrare till Sao Paulo i Brasilien, de var 752 individer som klev iland. Idag är de över en miljon och Sao Paulo är en av Japans största städer. Det finns en hel stadsdel där alla pratar japanska - och portugisiska. Och det fungerar alldeles utmärkt. Sao Paulo är en världsmetropol med en fantastisk dynamik. Tack vare japaner, tyskar, italienare. 280 svenska företag har kontor här.

Västervik är inte Sao Paulo men en dröm för många människor som lever i förtryck, i stalakitiska länder där de inte har någon framtid, inte får jobba, inte kan använda sin kraft. I Sverige, i Västervik ser de en chans att leva ett annat liv.
Idag är det inte teknisk utan social ingenjörskonst som är vår paradgren i världen, även om man kan ha en del synpunkter på detta från en hemmafront.

Samtidigt slåss Västervik mot vikande befolkningssiffror och en demografi med alltfler äldre.

Så, varför tar vi inte emot fler invandrare men på ett annat sätt? Berättar för dem om visioner och drömmar vi har för staden? Frågar om de har lust att vara med i detta skapande? Gör dem delaktiga, och reviderar vad de har lust att bidra med? Ok, ingen är skattebetalare från dag 1. Men det kostar för en liten stad att värva företag och inflyttare från andra delar av Sverige - också.

Tänk om vi skulle se även på invandrare som en investering istället för en kostnad? Då skulle fokus flyttas i ett ögonblick. Investeringar vill vi skydda, de är värdefulla. Kostnader är ett nödvändigt ont.

lördag 27 mars 2010

Kommunikation - är svårt

Kommunikation är svårt. I den offentliga världen förväxlar man ofta kommunikation med påbud och bulla. Man vill ha dialog med medborgarna och svarar med ryggmärgen - ett dekret.

Ett intressant exempel är stadsarkitektkontoret som sagt sitt om hur uteserveringar ska se ut i Västervik.
De ska vara enhetliga, får inte ha trall eller annat golv och inte ha gjutna plaststolar. Det spelar ingen roll om det så är Karim Rashid eller Terence Conran som har designat dem. Plaststolar är fult. Även om plaststolar numera finns både på Louvren och Markusplatsen i Venedig - världens dyraste uteservering.
Krögarna har valt att tiga still.

I grunden vill stadsarkitekten ha en snygg stad och anser sig i kraft av sitt ämbete ha tolkningsföreträde.
Problem som uppstår är flera.
Estetisk konsekvens - vad är några plaststolar mot det bjärta tivoli som slår upp varje sommar på Västerviks heligaste plats, Fiskartorget? En turist som hopas på genuin charm hamnar i en gammal Fellinifilm. Då har stadsarkitekten inget tolkningsföreträde alls - för då gäller torgstadgan. Vilket blir lite kul. En knalle slår lätt ut en stadsarkitekt.

Däremot har krögare taskigt förhandlingsläge - dom är skattefifflare, dåliga på hygien, har dålig smak och är allmänt opålitliga. Därför har dom i snabb takt och till sin hjälp fått: egenkontrollprogram och tre livsmedelsinspektörer för tillsynen, utskänkningsförordning med tvång på särskilt körkort, ny kassalagstiftning med svarta lådor, samt nu också regler för hur de ska bäst förstå att utforma sina uteserveringar. Med specialritade exempel på vilka stolar de bör införskaffa. Massor av arbete har lagts ner på detta trots att man är kort om folk och jagar för att hinna ikapp med huvuduppgiften - byggloven.

Det är inte fel att stadsarkitekten bryr sig om hur det ser ut staden. Men när hon går till skåpet och ska välja verktyg blir det som att sätta ett förskolebarn inför nationella provet i svenska.

Om man vänt på det och istället erbjudit en service istället för för ett påbud - då hade förmodligen stadsarkitekten hamnat i morgonsoffan på teve av positiva skäl:

"I Västervik får alla krögare gratis designhjälp för att skapa landets snyggaste uteserveringar - utemiljöer skapas för krogens unika profil, men samtidigt för att få en snygg och enhetlig miljö för staden."

Vem hade sagt nej till det?

tisdag 23 mars 2010

Ideprisgala på Gränsö på torsdag - problem är företagande

På torsdag delar Sparbanksstiftelsen ut årets idépriser på Gränsö slott. Och det är inga dåliga sådana. Förstapris är 250 000 kronor, andra 200 000 och tredjepristagaren får 150 000. Jag är engagerad som frågeställare och moderator vid en hearing under kvällen och det ska bli riktigt, riktigt roligt.

Ett 30-tal deltagare vet ännu inte vem som vinner. Men det intressanta är att samtliga affärsidéer bottnar i ett - problem. Idéer är problemlösning, eller svaret på frågan "hur löser jag det här?"

Sverige är ett innovativt land. Och kan vi få Västervik att bli en innovationskommun är mycket vunnet. Egentligen låter det lätt - varje gång du ställs inför ett problem eller ser något som du tycker inte fungerar ska du samtidigt som du klagar också ställa dig frågan: Jaha, här har vi ett hinder på vägen - hur löser jag det? För i själva frågan finns ofta svaret. Ofta är det en affärsidé.

Prova själva!!

onsdag 17 mars 2010

Annorlunda after work - ett tips

På fredagseftermiddagar har vi fler och fler som kommer för ett annorlunda "after work". De bokar ett dagspa, kanske ett glas gott vitt vin, badar bastu och jaccuzzi, kopplar av i sköna morgonrockar i relaxen. Istället för att gå på krogen efter veckans jobb. Livsbegåvat!
Och ett tips som vi gärna förmedlar - det gäller att hitta njutningar där du går. Det är väl det som den nya folkrörelsen "mindfulness" handlar om egentligen - att fånga dagen och möjligheterna.

Gränsö Spa utvecklas hela tiden

Telefon från Susanna, vår manikyrist. Hon åker till Stockholm och blir först i landet med en ny maskin för helt nya möjligheter och behandlingar inte bara för traditionell manikyr. Svensk Damtidning skriver om henne och maskinen. Kul.
Lotta Nilsson vågade satsa på en unik floating - också det den enda i landet. Det är egentligen ett helt rum med 37-gradigt salt vatten (tänk Döda Havet) där två personer tillsammans kan koppla av. Floating är djupavslappnande och i Lottas tank slipper du den ibland lite instängda känsla som andra floatingtankar har.
Som ansvarig på Gränsö känner jag djup respekt för alla de företagare och aktörer som vi nu har på Gränsö slott - de vågar satsa, och de tar givetvis risker. Men framförallt brinner de för att utveckla sin service mot gäster.

Just nu märker vi en kraftig ökning av konferensförfrågningar och konferenser, vilket är roligt. Gränsö med mycket folk och många gäster är en helt annan plats. "Människan är människans glädje" sa mormor. Och platsen har så mycket att erbjuda. Gränsö är till för att upptäckas.

söndag 14 mars 2010

Flockmentalitet och grupptryck

Just nu diskuteras grupptryck ganska hårt. Journalisten Torbjörn Nilsson har skrivit en riktigt nasty bok om politikermentalitet och grupp(för)tryck som kom ut i veckan. Följer du inte partilinjen (piskan) går det dig illa.

Samtidigt läser jag om Jon Savage, Englands ledande rockkritiker, vars styrka är att sätta musiken i ett sammanhang, beskriva samspelet mellan musik och samhälle. Hans bok om punken gav honom helgongloria.

Jon Savage hatar grupptryck och flockmentalitet och har bosatt sig i Wales för att slippa umgås med folk och vara en del i etablissemanget. Säkert ingen kul kille. Men läst av alla.
Akademins förre sekreterare Horace Engdahl verkar inte heller gilla flocken - han roar sig mest för att dölja att han inte tycker något är kul längre. Helst vill han sitta ensam under en himmel med en anteckningsbok.

När jag gick på högskola på 70-talet var det den som kunde flest förkortningar, KPML, KFML, Frelimo och helst ännu mera exotiska sådana, som hade högst status i gruppen. Jodå, det fanns många nördar i vänsterrörelsen.
Ett party innebar att sitta i lump och lotusställning runt en bykgryta med bönor och dricka rödvin. Rektorn skulle ställas inför fraktionsdomstol och läroplanen brännas på bål. Kurser i röd journalistik stod högst på agendan. Att gilla disco var inte farligt men direkt misskrediterande, Nynningen och Gloria Gaynor var oförenliga storheter, och trycket var stenhårt. Du var antingen med eller nada, ingenting.

Att stå utanför flocken kostar. Å andra sidan kostar det att hosta i takt också. Själv reagerar jag med ryggmärgen mot all konsensus. Att tycka lika är motbjudande.

I mindre samhällen är trycket på anpassning hårt. I Västervik finns ett 60-tal fullmäktigeledamöter. Många är knapptryckare och jasägare - de tycker som ledningen vill. Du ska inte sticka ut eller gå din egen väg - det skapar oro i gruppen. Å andra sidan skulle det inte fungera om inte gruppen höll ihop - då skulle du ha folksamlingar, men inte partier, som min gamle chefredaktör sa.

Att stå utanför flocken innebär att mötas av misstro - om du inte skaffat dig en position. Varken Carl Bildt eller Bert Carlsson är några flockdjur - inga jämförelser i övrigt. Istället möts de med skräckblandad förtjusning. De vågar sticka ut därför att de kan. Den ene i kraft av intelligens, den andra för att han inte skäms för att vara kreativ och inopportun.

Hårdast drabbad är den som går sin egen väg i små samhällen - som Västervik.
De tillhör de oseddas parti och får inga röster alls. Då gäller det att ha en stark självbild.
Å andra sidan - den som går själv ser ofta saker som ingen annan gör.

lördag 13 mars 2010

Hur man är och blir

Efter sisådär 4 dagar i första klass i Virserums skola i början på 60-talet, knackade det på dörren till klassrummet. Fröken öppnade. Utanför stod en pojk i illrött hår.
- Min fröken säger att jag ska vara här, sa han med tjock röst.
Han hette Hasse och var ett år äldre än jag. Hans fröken tyckte inte han dög i tvåan så hon skickade ut honom i korridoren. "Du kan inget, du får sitta kvar och börja om i ettan".
Hårda bud. Han fick hitta sin kvarsittarklass själv. Och här blev han utskrattad och snabbt klassens nya hackkyckling.

Själv fick jag något att tänka på. Vi blev bänkamrater - och kompisar. Vi var ett udda par. Han ett mobbingoffer - jag nån som ingen begrep sig på, men som alltid fick vara ifred.

Hasse hade inget ordningssinne. Allt låg huller om buller i hans bänk. Och detta i en liten, småskuren värld där ordning värderades högre än de tio gudsbuden.

Som nummer ett i Virserums lokala statusskala stod fabrikör Holm som hade Cadillac, cheviotkostym och vita skor.
Som nummer två kom distriktsläkaren som bestämde över liv, död och hade älskarinnor.
Som nummer tre kom Ordningshuset - folkpartiets hemborg och biolokal.
Sen kom fabriksvisslan som talade om när folket skulle börja och sluta jobba.
1961 hade Virserum 51 möbelfabriker. Själv var jag kär i fabrikör Ekelunds dotter Monica.

Min kompis Hasse i illrött hår fanns inte på någon skala alls. Han var bara en hackkyckling.
Men jag gillade Hasse. Han var en bokslukare. Han läste allt. Han stod ut med allas spott och spe, gick hem och läste och hade massor av böcker.
Och han gillade att spela spel. Inte monopol och annat larv. Utan schack och Bondespelet. Till slut släppte han garden och accepterade mig - vi blev riktiga kompisar. Vilket innebar att vi låg i varsitt hörn i hans rum och läste hela dagarna. Vi sa inte ett ljud till varandra. Utom när vi skulle spela spel.

Hasse hade det tufft. Hans mamma var en halvgalen barnmorska. Hans pappa hade stuckit till Norge. Hans storebror skulle bli polis. Och själv var han ett avancerat mobbingoffer. Men ingen nioåring i världen hade läst lika många böcker som Hasse. Ingen hade så många tankar och ingen var så medkännande - ett ord som nioåringar inte ska eller bör förknippas med. Men i det avseendet var han min idol.

Hasse hamnade i någon slags familjehem, mamman på hispan. Någon gång som vuxen hörde jag att han hade blivit politiker. I min egen värld såg jag Hasse ta revansch. Men jag är inte säker.

Kanske hade kamraternas intensiva mobbing, vuxenvärldens svek, lärarnas inskränkthet, det lilla samhällets dubbelmoral, tagit ut sin rätt och knäckt honom - men kanske, kanske, hade böckernas värld, fantasins kraft, den rena flodens symfoniska ström lyckats föra med honom ut i havet och befria honom. Jag hoppas.

söndag 7 mars 2010

Nils Dacke förlorade - det får vi sota för än idag...

Gustaf Vasa var en statsbyggare. Först kastade han ut katolikerna, plundrade kyrkor och viktigast - övertog prästernas beskattningsrätt.

Å så började det. Vasa drämde till direkt och införde den första statsskatten, en höjning med 300 procent från ett till tre öre för alla småbönder. All senare socialiseringsiver förbleknar vid en jämförelse.

Det gjorde småbönderna med rätta förbannade. Nils Dacke nere i Konga, smålänning som han var, ledde det första skatteupproret. På den tiden skrev man inte insändare eller protestplakat när man blev sur.
Man slog ihjäl en fogde.

Det bet förstås och snart krigade hela Småland - utom Tjust och Västervik - mot överheten. 1543 stod det avgörande slaget på Virserumssjöns is. I Virserum är jag född och det förpliktar naturligtvis.

Men Dacke förlorade. Just där på isen för snart 500 år sen avgjordes landet Sveriges framtid.

Vasa plockade in Luther istället för påven, vande oss vid skattehöjningar och samlade svear och göter till ett folk - ja möjligen bortsett från smålänningar då.

Idag är vi världens första helt sekulariserade folk, Luther lever och har gett oss kollektiva gåvor som dåligt samvete, Ingemar Bergman och Jantelagen, ingen ska vara förmer än en ann.
Vi behöver inget författningsskydd - vi har Luther som håller oss samman, Zlatan och Anna Anka som befriar oss en stund, men ingen samba och inga italienska söndagsmiddagar med vin och skratt.

Och vi har världens högsta skatter, staten är den gode givaren och vår tids disponent. Den vi alla ber om lov hos. I allt från vilken stol vi ska få ha på en uteservering till vilka jobb vi ska söka om vi råkat bli arbetslösa. Vasa lade grunden till en social ingenjörskonst som saknar motstycke i världen. Dagis till alla, fria rullatorer, LAS och egenkontrollprogram tjocka som Bibeln för små korvkiosker.

Vi borde dansa rumba tillsammans på gatorna - men vi motionerar istället, var och en för sig, och en söndag på stan i mars är lika ödslig som en fökvind på Gamlebyviken. Vi är världens ensammaste, egenkontrollerande och friskaste folk. Vi sitter ner både när vi pinkar och klagar.

Undrar vad som hänt om Dacke hade vunnit där på isen i Virserum istället? Själv sätter jag hoppet till Astrid Lindgren och Tage Danielsson, två protestanter med sann spirit. Dagens kampsånger: Fattig bonddräng och Släpp fångarna loss, det är vår.

måndag 1 mars 2010

De hittade paradisen - och blev kvar

1978 kom jag som ung journalist till Phuket för första gången tillsammans med en glad svensk backpacker, Bosse Steiber. Vi utforskade sydostasien tillsammans under några år.
Jag hade hört talas om de fantastiska stränderna på Phuket. Där hade en fiskardotter, Piawon, byggt fem enkla bungalows som hon hyrde ut till politiska dissidenter som höll sig undan den dåvarande militärregimen i Thailand, plus till några konstiga unga luffare från väst.

Det var början på Phukets förvandling till turistsuccé. Idag reser 300 000 svenskar hit varje år.

Jag skrev en artikel om sagoön, Bosse hjälpte till att ta några bilder på Piawon och den öde stranden, Karon Beach. Vi sålde artikeln till några europeiska tidningar och kunde överleva ett tag till.

Bosse sa hej och åkte vidare till Singapore och Sydney i Australien.
Jag lämnade Asien och fortsatte till Sydamerika. Här träffade jag en kille från Motala, Peter Hellman, på en busstation i det krigsförstörda Nicaragua. Vi kom att resa ihop i nästan två år och en kärlekshistoria skulle förändra hans liv.

En artikel jag skrev hem, för en svensk tidning, lästes av Juha Lehtonen, då en ung kock på Salenrederiena, Han bestämde sig för att hoppa av och resa till Brasilien sedan han läst artikeln. Vi träffades på en sjömanskyrka i Rio de Janeiro och blev goda vänner.

Allt detta skedde åren runt 1980. Jag reste hem efter 5 år utomlands. Men inte mina vänner. De blev kvar därute. Och alla blev företagare.

Bosse Steiber driver idag ett av Asiens hetaste ljusdesignföretag och jobbar med arkitektoniskt ljus. Han har illuminerat Singapores skyline, stadsljus i det nya Kina, lyxhotell och sparesorter i Maldiverna.

Peter Hellman driver en framgångsrik restaurangkedja i Algarve i Portugal, och Juha Lehtonen har byggt upp ett stort internationellt reseföretag från sin plats, Fortaleza i nordöstra Brasilien.

Den första backpackergenerationen som de tillhörde bäddade för det moderna resandet och hittade först de nya turistparadisen. Som Phuket, Krabi, Langkawi, Trancoso, Jericoacoara och Arraill D´Ajuda.
Många blev kvar utomlands och några lyckades skapa sig en framgångsrik tillvaro, som Bosse, Peter och Juha.

Entreprenörer – skulle det visa sig. Jag skulle aldrig kunnat gissa.

Men när jag tänker tillbaka ser jag nyfikenheten, lusten och den starka drömmande blicken mot horisonten, hos dem alla.

söndag 28 februari 2010

... istället för arbetslöshet

Att inte ha ett jobb att gå till är dubbelt nedbrytande.

Ekonomiskt ska du klara dig på ett minimum.

Mänskligt - du står utanför varje meningsfullt sammanhang. Du har ingen uppgift.

Ändå - det finns ingen arbetslöshet!
I grunden är vi alla statsanställda och uppbär lön även om det nedlåtande kallas försörjningsstöd. En lek med ord. Och med kostnadsställen.
Som avlönad arbetslös får du inte arbeta för pengarna - du hänvisas istället till dyra och ofta meningslösa kurser som förment ska göra dig anställningsbar.
Samtidigt har vården inte råd att låta gamla komma ut på balkongen för att få frisk luft. Och parkförvaltningen skär ner på gräsklipp och vård av stadens grönska, våra oaser.

Det finns en otäck låsning i hur de nuvarande systemen fungerar.

Men det kostar inte mer att skapa meningsfulla arbeten än meningslösa jobbkurser. Det förutsätter dock en annan kreativitet och flexibilitet - och ett synsätt som liknar företagande.

Idag är det tjänstemän och stela regelverk som styr de arbetslösa. Om projekt för arbetslösa drevs som företag istället skulle fler företag skapas. Systemen för hushållsnära tjänster är ett fruktbart exempel. Det har gett många arbetslösa nya jobb. Liksom de nya bemanningsföretagen. Fördelen med dessa är att de erbjuder tjänster när de som bäst behövs och gör nytta. Vi kommer att se bemanningsföretag i alla branscher. Företagsprojekt liknande dessa skulle ge många "arbetslösa" en helt ny identitet och mening.

Vinsten är stor - den som förlorat ett jobb får en ny och viktig uppgift.
De gamla kommer ut och får frisk luft, och våra parker blommar.

Ekonomiskt och mänskligt ger det stora vinster.
Arbetslöshet är inte ett problem för "dom" utan för oss. Ytterst är det en fråga om värdighet.

lördag 27 februari 2010

Slottsfruar hade behövt ett eget fack

Att vara slottsfru för 50 år sen var ingen tillvaro i lyx. På Gränsö gick det åt en kubikmeter ved - per dygn! - för att elda i de 14 kakelugnarna som var enda värmekälla i huset. På 1800-talet var det ett heltidsjobb för en man. Men i det nya Sverige på 1900-talet var det för kostsamt att ha en eldare anställd på Gränsö, så det fick bli slottsfruns uppgift.

Det berättas i gamla klipp att hon fick gå upp vid fyra varje morgon för att hålla varmt i slottet och för att förbereda frukosten för herrn i huset. Prick klockan åtta skulle den serveras - och då skulle det vara varmt i alla salar. Baronen ville gå på varma golv när han steg upp. För frun fanns inga arbetstidsregler - och inget fack.

Till slut valde man att sälja Gränsö till kommunen - och inventarierna skingrades vid en auktion. Förmodligen var det en lättnad för frun. Kvar när jag själv kom till Gränsö 25 år senare fanns bara ett stort köksbord och den gamle kusken Westergrens piska från 1920-talet. Den har jag nu på mitt arbetsrum för att komma ihåg att det inte alltid var bättre förr.

Gränsö som Provence

Som hotellgäst på Gränsö ingår lån av cykel utan kostnad. Gränsö är lite som ett Provence under vår och sommar. Och Västerviks kanske vackraste plats är Skanvik, några kilometer ut på Gränsö. Fantastiska badklippor på sommaren, men också en naturens katedral, med ljus och utsikt över skärgård och havshorisont.

Jag brukar rekommendera hotellgäster att ta cykeln just hit ut, gärna med kaffekorg.

Ett annat tips, särskilt på försommaren är att packa ner en flaska mousserande i korgen och cykla ut till Segersgärde där vår svenska orkidé, Adam och Eva, blommar i en vacker lövträdsbacke. Här smakar ett glas mousserande bättre än någon annan stans.

Har du en bil är det framförallt Händelöp jag tänker på. En mil från staden, rakt ut i skärgården, till det gamla fiskeläget som nås via en bro. Här är du välkommen att promenera runt i byn som ingen stadsplan har kunnat rå på. Bland sjöbodar och bryggor. Generöst, genuint - simply fantastic. Händelöpdagen i mitten av juli är ett måste för besökare i Västervik.

Tom Jones drack en kopp kaffe...

Tom Jones kom till Gränsö en regnig julikväll. Han kom sjövägen, slussades från bryggan direkt upp till Stallet där logen fanns. Där drack han en kopp svart kaffe, gick på toa och sen direkt upp på scenen. Väl där gav han en konsert som besökarna sent ska glömma.
”Varje konsert ska vara som den sista”, sa Tom Jones.

Han hade en suverän och professionell sorti – han hade lärt sig av ”Elvis has left the building”. Efter extranummer fortsatte orkestern spela själva i tre minuter. När publiken reste sig hade Tom Jones redan hunnit ner till sin båt och lagt ut.
En dag på jobbet för ett riktigt proffs.

Under årens lopp har en lång rad av Sveriges mest kända artister uppträtt på Gränsö slott. Och några riktiga världsartister.
Framförallt amerikanska artister har en utpräglat professionell attityd. Publiken är allt och ska ha full valuta för sin entrebiljett. Oavsett hur känd artisten är. Det är mer si och så, och ofta mer hybris, bland betydligt mindre kända, svenska band.

Jag har sett konserter med Steppenwolf, Alvin Lee, Blues Brothers och Status Quo på Gränsö. Alla klassiska band, inget av dem direkt nyskapande numera.
Däremot och gemensamt för dem alla – de levererar fantastiska spelningar.

Stora band har ofta något som kallas ”rider”. Den beskriver vad artisten vill ha t ex i logen. Ofta är den listan lång. Men kraven varierar, Tom Jones ville bara ha svart kaffe och vatten. Ett tag skulle alla svenska artister förutom mat och dryck ha Kinderegg i logen.

Status Quo byggde upp en egen restaurang och begärde norskt fjällvatten som inte fanns att få tag i. Kris. Till deras cateringchef gick in och provade svenskt kranvatten. ”Det bästa jag druckit i hela mitt liv”, sa han. Sen var det slutdiskuterat om fjällvatten.

Band som spelat på Gränsö: Gyllene Tider, Per Gessle, Tomas Ledin, Magnus Uggla, Ulf Lundell, Lena PH, Di Leva, Kent, Lars Winnerbäck, Björn Skifs, Jill Johnson, Wilmer X, Bob Hund, GES, D.A.D. Tom Jones, Status Quo, Alvin Lee, Blues Brothers, Steppenwolf, Mustasch, Slade, Sweet, Suzie Quatro, Rhapsody in Rock, Kim Larsen, Canned Heat, Mothers Finest, Sahara Hotnights, m fl.

söndag 21 februari 2010

Woodstock ändrade allt

Se Ang Lees film Taking Woodstock.
Det är fullt möjligt att Woodstock var 1900-talets viktigaste händelse, världskrigen inräknat. 60-talet fullbordade ungdomsrevolten och gjorde alla under 20 till individer. Festivalen förändrade världspolitiken för alltid.

Woodstock lade också grunden för den moderna nöjesindustrin och startade en kommersiell revolution. På gott och ont. Här fanns det pengar att göra. Utan Woodstock inget Hultsfred, inga stadsfestivaler i Svedala, inga MC-Dagar på Gränsö. Idag är live entertainment i stort sett koncentrerat till ett enda multinationellt superföretag – Live Entertainment som styr allt, arenor, konserter och artister, ända ner till galor i Västervik.

Woodstock födde också småföretagande – catering t ex.
Men eftersom stora systemföretag såväl som politiska system vill kontrollera allt är också catering på t ex konserter helt i händerna på stora aktörer.

Ibland klarar sig dock det lilla företaget. För 30 år sen när jag själv bodde och jobbade i Brasilien, skapade en påhittig brasse en plasttoffla av ingenting. Han sålde dem för några ören till alla fattiga i favelan så att de skulle ha råd att ha något på fötterna.
Idag är Havaianas – eller flip-flop – som de kallas här - högsta mode och en global jätteindustri. De säljs för hundralappar till modemedvetna unga, t ex på festivaler.

Men i Brasilien kan du fortfarande köpa samma toffla för 4 kronor på gatumarknader – grundaren sviker inte sitt ursprung och sin idé. Och han säljer sig inte till systemvärlden.

Det vi skapar på Gränsö ska bygga på detta – egna idéer, människans kraft, platsens och vår egen historia.

Varje parkeringsbot jag får påminner mig om att jag lever i gränslandet mellan de stora kontrollerande systemen och det privatas otillräcklighet. Och den påminnelsen behövs - så jag vet vad jag kämpar för.

lördag 13 februari 2010

Västervik och framtiden

De viktigaste tillväxtfaktorerna för Västervik är - stadsplanearbetet och barnomsorgen. De kan vi faktiskt styra över själva - vilket inte fungerar med t ex infrastruktur där vi är i händerna på staten. Och tillväxt i företag sköter företagen själva - om de bara tillåts.
  1. Stadsplanen. Är alldeles för viktig för att bara överlåta på planarkitekter. Den avgör HUR vi kommer att leva och uppleva vår stad i framtiden.
    Då måste de som bäst representerar den aspekten vara med och påverka. I England är Manchester och Birmingham spännande exempel - i den förra lät man konstnärer och kreatörer delta i förnyelsen av den gamla arbetarstaden; ett urbant renässansprojekt, allt för att skapa en stark identitet.
    Det kan Västervik inspireras av. Idag ser man staden som en arena och mötesplats för människor - hur adresserar vi det i Västervik?
    Den roadshow ute hos folket som plankontoret gör är bra. Men lika spännande - bjud in och låt intressanta kreatörer skissa fritt och hejdlöst på stadens framtida identitet. För att starta ett samtal som inte finns.

  2. Barnomsorgen. Det räcker inte längre med att garantera plats på dagis. Innehåll och kvalitet blir avgörande. Det beror på "den tysta revolutionen", d v s kvinnornas snabba intåg på arbetsmarknaden, och den nya familjen. Idag går två av tre nya jobb i norra Europa till kvinnor, löneskillnaderna minskar och företagen erbjuder flextid.
    Ingen kommun profilerar dock sin barnomsorg - vilket förvånar. Kampen om kompetens blir avgörande i framtiden. Den nya generationen kompetenta kommer att belöna kommuner med insikt - här skulle Västervik snabbt kunna bli först: "Vi lovar Sveriges bästa barnomsorg". Motkravet på näringslivet blir - ni måste garantera jobb för den kompetens som söker sin framtid här.

torsdag 11 februari 2010

Om entreprenörskap och artister

Entreprenörer är som artister - i den meningen att ingen är den andra lik.
Om artister sägs det att de har något andra inte har. Det är just därför de är artister.

Kommer inte på kall
Entreprenörer är till skillnad från artister, sin egen manager. Och de kommer inte på kall. Därför går det inte att utbilda entreprenörer. De är hela tiden någon annan stans. De är sällan intresserade av sig själva utan av processer - av att få något att hända.
En riktig entreprenör kallar sig aldrig för entreprenör. De blir det av en slump. Ibland är det som om något kallar på dem. Andra drivs av häftig revanschlust. Ingen har tänkt tanken "jag ska bli entreprenör".

Var finns de?
Går det att identifiera hos unga vem som blir en framgångsrik entreprenör? Ja, inte är det genom att leta hos unga som delar ut tidningar eller samlar flaskor.
Entreprenörskap är en form av kritisk avvikelse. En entreprenörskultur växer i samhällen där slumpen är satt i system. I en tillåtande kultur. Det är inte personerna samhället ska satsa på utan en miljö där entreprenörskap görs möjligt. I vilken totalitär systemstat finns en entreprenörskultur, t ex?

Festligt slott

Av historien kan man lära sig en del. Att man inte är först t ex. Redan på 1800-talet var Gränsö ett ryktbart festslott. 1825 gifte sig den vackra Maria Risellschiöld här med friherre Nordenfalk i det mest omtalade bröllopet under hela detta sekel. Hon var så vacker att när hon efter bröllopet for bort genom allén fällde lindarna tårar sägs det.

Oscarsbalen

Den bal i Tjust som var mest berömd arrangerades här varje år och kallades Oscarbalen. Den inleddes alltid med en danskvadrilj som hette "Plaisir de Gräntzö". Noterna har tyvärr försvunnit. Men själva Oscarsbalen vore något att väcka liv i nu när vi snart kan ta 600 personer i nya Magasinet.
Dåtidens unga herrskapsfröknar var också kreativa och bjöd in flottans kavaljerer till en utebal på Ekholmen, den lilla ön på slottsområdet. Under ekarnas grönska hördes de ljusa skratten och från alla Tjustherrgårdarna kom vagnarna rullande.
Idag arrangerar vi bröllop varenda helg under sommarhalvåret - människan är människans glädje, sa mormor. Och behovet av fest och glädje är beständigt.

lördag 6 februari 2010

Om Gränsö och lite annat

Gränsö är en fantastisk plats och ett slott vid Östersjön, det är lika nära till Riga som till Göteborg (nästan - och för en fågel).
Vi delar samma bräckvatten med många länder och människor, från samer i norr till sjözigenare utanför Hamburg. Jag är alltså medborgare i en region och lever "An der Ostesee". Samtidigt är jag västerviksbo, företagare, slottsherre och journalist. Vi behöver flera perspektiv på vem vi är, vad vi gör och var vi bor.
Min sambo Marta är från Brasilien, min dotter läser islam och modernitet, och min morfar var småbrukare i Trändanäs djupt inne i Småland och såg en "neger" första gången när han fyllt 60.
Själv blev jag företagare av en slump och utan vilja. Det var ungefär som när jag tvingades bli radiotelegrafist i lumpen. I 20 år efteråt hackade jag tänder i morsetakt. Man anpassar sig. Och det är intressant. Du hamnar i något, nästan vad som helst, och sen skulle resten bero på vilken drivkraft du har? Drivkraft plus morot.
Som företagare förvånar det mig ständigt hur vi går i flock. Företagare ska läsa managementlitteratur, helst "Good to great" och sånt.

Tips

Mitt bästa tips på "managementlitteratur" är Mikaels Timms bok om Ingemar Bergman. Prata om entreprenör. Läs om hur han gjorde för att förvandla en stendöd teater (Helsingborg) till utsåld succé på 14 dar. Där finns inspiration på riktigt att hämta. Och massor av tips. Det beror liksom på HUR vi läser.

Vi företagare ska nätverka och skapa tillväxt. Hurdå? Jag tror att tillväxt bara kan skapas av du och jag, om vi får verka i en nära omvärld som bekräftar oss (kommunikation), och om vi tillåts leva vår egen historia. Det är hur vi skapar detta tillåtande, synliggörande klimat som avgör vår närmaste samtid.